When love takes over..

Jag gav 18 månader av min dyrabara tid. 1 ½ år av mitt liv åt en kärlek som aldrig blev min. Det var magiskt att känna känslan & ha Dig brevid mig och jag ångrar ingenting. Jag 'ångrar' bara tiden & blindheten. Kärleken är fan me blind..
 

Jag är ju en sådan person som inte har förhållande. Jag kan träffas en längre period men inte mer.. Mitt längsta förhållande varade i 5 månader, wow..

Men nu känner jag att jag lekt färdigt, jag vill inte vara ensam på kvällarna & inte öka listan. Jag vill känna trygghet & ha en riktig Man att komma hem till å krypa ner hos.. Jag säger inte att jag har bråttom för det är det sista jag har, jag har all tid i världen. Men jag tror jag börjar bli redo att få sabilitet i mitt liv. Låter det fel?

Hej innersta tankar?